Torsdag 14/1
Ljuspartyt idag blev väldigt lyckat. =) Folk handlade en hel del så jag fick välja ganska mycket gratisprodukter. =)
Kom att tänka på förut när jag satt i bilen på väg hem från stallet, att det faktiskt är nästan 2 år sedan jag fick ta bort Higge. Det var ju i slutet på januari.
Tänker fortfarande på honom ofta och saknar honom. Stora skrutten. Han var så snäll och go. Ställde alltid upp och gjorde sitt bästa. Minns hur lycklig han var när vi var ute och tävlade. Han älskade verkligen att få gå ut terrängen och sträcka ut i galopp och flyga över hinder efter hinder. Eller kasta sig handlöst ut i vattnet, som var hans favorithinder på hela banan. Vi vann ju DM i fälttävlan bara några månader innan han dog. Kommer nog alltid sakna honom. Han bara var en sådan som man fäste sig vid.
Kommer ihåg när vi hade ponnyridning med honom och Marion vid nobelhallen. Ena sekunden hoppade han 1.50 med mej i sadeln och brände i full galopp uppför hela pulkabacken, taggad till max, för att i nästa sekund försiktigt skritta bredvid mej med en 3- åring i sadeln. Han var så försiktig och gick som om han hade en äggkartong på ryggen.
Och vad han gosade med alla barnen där. Tyckte det var hur mysigt som helst och stog blickstilla med spetsade öron så att alla stolta föräldrar kunde fotografera, och lika stilla när papporna lyfte upp barnen på hans rygg. Han var ju trots allt ganska hög så det krävdes ju lite stånkande och pustande innan barnen satt där dom skulle. ;-)
Minns oxå hur dåligt han mådde sista natten innan vi kom till skara. Hur ont han hade och hur han ändå var lika snäll. Klev rakt in i transporten och stog där i flera timmar på vägen till skara med en droppåse hängande över huvudet. Rörde inte en fena vad än veterinärerna utsatte honom för. Så som långa sprutor rakt in i magen och allt möjligt läskigt. Han bara stog ut.
Minns också det lättade utrycket han hade när vi lämnade honom där. Jag tror han förstod att han skulle slippa ha ont mer. För ont hade han nog haft ett tag. Även om det inte syntes på något sätt.
Han stog där i boxen med spetsade öron och busade lite med droppslangen när vi skulle åka. Och när jag gick in för att säga hejdå och be honom kämpa, lade han huvudet i min famn och suckade djupt.
Tror det var hans sätt att ta farväl.
Älskade hästen. Han gav mej så mycket och jag hoppas han har det bra där han är nu.
Konstigt att det fortfarande kan göra så ont när man tänker på det.
Sitter här och minns min underbara häst medans tårarna rinner.
Önskar honom bara tillbaka, fast jag vet att det inte går.
Vi har så många minnen tillsammans, några dåliga, men dom allra flesta är underbara.
Tack Higgins för dom år vi fick tillsammans. Saknar dej min älskade vän. <3
Kom att tänka på förut när jag satt i bilen på väg hem från stallet, att det faktiskt är nästan 2 år sedan jag fick ta bort Higge. Det var ju i slutet på januari.
Tänker fortfarande på honom ofta och saknar honom. Stora skrutten. Han var så snäll och go. Ställde alltid upp och gjorde sitt bästa. Minns hur lycklig han var när vi var ute och tävlade. Han älskade verkligen att få gå ut terrängen och sträcka ut i galopp och flyga över hinder efter hinder. Eller kasta sig handlöst ut i vattnet, som var hans favorithinder på hela banan. Vi vann ju DM i fälttävlan bara några månader innan han dog. Kommer nog alltid sakna honom. Han bara var en sådan som man fäste sig vid.
Kommer ihåg när vi hade ponnyridning med honom och Marion vid nobelhallen. Ena sekunden hoppade han 1.50 med mej i sadeln och brände i full galopp uppför hela pulkabacken, taggad till max, för att i nästa sekund försiktigt skritta bredvid mej med en 3- åring i sadeln. Han var så försiktig och gick som om han hade en äggkartong på ryggen.
Och vad han gosade med alla barnen där. Tyckte det var hur mysigt som helst och stog blickstilla med spetsade öron så att alla stolta föräldrar kunde fotografera, och lika stilla när papporna lyfte upp barnen på hans rygg. Han var ju trots allt ganska hög så det krävdes ju lite stånkande och pustande innan barnen satt där dom skulle. ;-)
Minns oxå hur dåligt han mådde sista natten innan vi kom till skara. Hur ont han hade och hur han ändå var lika snäll. Klev rakt in i transporten och stog där i flera timmar på vägen till skara med en droppåse hängande över huvudet. Rörde inte en fena vad än veterinärerna utsatte honom för. Så som långa sprutor rakt in i magen och allt möjligt läskigt. Han bara stog ut.
Minns också det lättade utrycket han hade när vi lämnade honom där. Jag tror han förstod att han skulle slippa ha ont mer. För ont hade han nog haft ett tag. Även om det inte syntes på något sätt.
Han stog där i boxen med spetsade öron och busade lite med droppslangen när vi skulle åka. Och när jag gick in för att säga hejdå och be honom kämpa, lade han huvudet i min famn och suckade djupt.
Tror det var hans sätt att ta farväl.
Älskade hästen. Han gav mej så mycket och jag hoppas han har det bra där han är nu.
Konstigt att det fortfarande kan göra så ont när man tänker på det.
Sitter här och minns min underbara häst medans tårarna rinner.
Önskar honom bara tillbaka, fast jag vet att det inte går.
Vi har så många minnen tillsammans, några dåliga, men dom allra flesta är underbara.
Tack Higgins för dom år vi fick tillsammans. Saknar dej min älskade vän. <3
Kommentarer
Postat av: Petra
Älskade Higge.. <3 Tårarna bara rinner när jag läser.. Ni var ett team! Men nu slipper han ha ont och springer på de gröna ängarna i trappalanda..
Postat av: Petra
Nu vill vi ha lite uppdatering här du gumman ;)
Postat av: Linnea
Higge Big..!
tarana borjade rinna nar jag last inlagget..!
R.I.P
puss och kram
Trackback
